What doesn't kill you makes you stronger.

Det råder fortfarande sjukstuga hemma hos oss. Barnen börjar äntligen bli helt friska. Kimmy hostar fortfarande kraftigt under natten och Charlie snorar lite. I övrigt är de okej. Så nu är det min tur att bli ynklig. Men det är som vanligt. Jag mår ganska okej under dagen och när kvällen kommer intågandes gör den det med feber. I natt var jag inte särskilt kaxig och i morse när Nicklas kom hem trodde han väl att jag var döende, haha. Halsen var svullen och jag hade problem att svälja och andas. "Är du verkligen okej?" frågade han flera ggr och trots att jag övertygade honom om att det lät värre än det faktiskt var så vågade han inte gå och lägga sig direkt. Lite hönsig? ♥

Jag funderade på att ringa till vårdcentralen ett tag. Jag hade krupp när jag var 17år och det kändes lite snarlikt. Känslan av att halsen var trång. Men efter att jag hade varit vaken en stund och fått i mig lite te släppte det värsta. Tack gode gud. Vi har redan lagt en förmögenhet på mediciner den här månaden.

...

Ska snart väcka Nicklas. Barnen är r-a-s-t-l-ö-s-a med all rätt och jag funderar på vad vi kan hitta på... Charlie hade behövt en powernap men så fort jag föreslog att han skulle vila en stund blängde han surt på mig. Så vi får väl se vad dagen att erbjuda. NÅGOT måste vi göra. En veckas sjukdom innanför hemmets väggar gör mig knäpp.